Jag har glömt gympapåsen hemma slår det mig när jag kommer till skolgården och ser alla andras kassar. Får en isande klump i magen. Att sticka ut från mängden är det värsta jag kan tänka mig när jag är 7 år gammal. Kommer inte ihåg hur jag får framfört till läraren att jag inte har gympakläder med mig men kommer tydligt ihåg att då timmen börjar måste jag gympa i min t-skjorta och i mina småbyxor. Jag har ett par bruna fula småbyxor på mig. Tycker det hela är otroligt jobbigt.
Försökte komma ihåg mina första gympaminnen från skolan. Det här är det första minnet som ploppar upp. Jag var blyg och försiktig som barn och det som från ett vuxenperspektiv verkade som en petites (huvudsaken att ha bekväma kläder, vad är det för skillnad om det är underkläder - de är ju bara barn) var för mig en mardröm. Men jag protesterade inte heller för det skulle jag aldrig ha vågat. Mina gympaminnen blev bättre med tiden. Speciellt efter att jag började spela handboll och klarade mig bra där i den bollsportsdominerade skolgympan.
Har tidigare skrivit om hur viktigt självkänslan är för motivationen till fysisk aktivitet. Skrev förra gången om inre och yttre motivation och hur den inre - rörelseglädjen - är den det lönar sig att sträva efter och försöka ignorera yttre krav så gott det går. Att locka fram positiva känslominnen av rörelse underlättar steget att komma igång igen ifall man inte rört på sig på länge. Har man inte positiva motionsminnen att locka fram behövs det ännu mera pepp på rätt nivå under hela kom-igång-processen.
Och för att inte låta negativa minnen ta kål på motivationen så kan det hjälpa att skriva ner det negativa minnet för att försöka se på minnet med distans. Efter det är det lättare att förstå sig själv bättre, sympatisera och sedan försöka blicka framåt. (Obs! Ifall man har traumatiska kroppsliga minnen skall man alltid vända sig till en psykolog. Läs t.ex. här eller här.).
Det finns mycket som jag tycker är jobbigt med att bli äldre. Allt ansvar och en kropp som inte lyder som förut. Ofta också mera krämpor. Men åtminstone en positiv skillnad finns det: jag är inte sju år längre och ingen kan tvinga mig till något jag inte vill gällande motion.
Minnet om småbyxinsidenten påminner mig idag om att jag nu som vuxen kan och vågar bestämma själv om min kropp och hur jag vill motionera. Mycket befriande!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar