torsdag, december 22, 2016

Lugn jul i Åbo eller fest i Stockholm

Snart flyger vi till Helsingfors och vidare till Åbo för att fira jul. Här blir det antagligen lite tystare för en stund.

Kungens gran vid Royal Palace of Brussels

Vår jul blir lugn men förhoppningsvis inte lika stel och tom som belgiska kungens palats (trots namnet bor kungligheterna inte i det här palatset utan i ett annat utanför centrum).

Ifall du vill ha lite mera liv under julhelgen och råkar vara i Stockholm så kan du alltid kolla in min systers mans spelning på Berns i Stockholm den 25 december. Dansa, dansa! Go ÖZ!



Och sist men inte minst - ha en riktigt GOD JUL!

onsdag, december 21, 2016

Motivation till rörelse: Tillsammans

Så har jag då kommit till det sista inlägget gällande mina funderingar om motivation till rörelse. Tänker avsluta med att vi alla tar varandra i hand och sjunger Oh we are sailing, let's give peace a chance. Helt på allvar - JAG VILL! (EDIT: eller så kan man sjunga All we are saying is give peace a chance. Helt hur man vill. Har sjungit fel hela mitt liv. Så är det sen. Hahaha)

Vi behöver ta varandra i hand mer. När jag åkte omkring i den östnyländska skärgården i Finland för att intervjua äldre personer om vad som motiverar dem till fysisk aktivitet slog det mig hur många som sitter där ensamma i sina stugor. Alla ville de vara självständiga och en del saknade sällskap, andra inte. Vi är alla olika. Man ska akta sig för att klumpa ihop folk och respektera individens önskemål.

Fast kanske inte alltid när det kommer till sällskap. Gällande just sällskap tror jag faktiskt på lite milt tvång.

Ser mig själv som en ensamvarg. Tröskeln att gå med i en grupp kan vara hög i ibland. Inte alltid för jag tycker andra människor är jobbiga utan för att jag lägger en press på mig själv om att alltid leverera. Att vara trevlig, snäll och glad. Och det känns tungt före jag ens ha gjort någonting. Ofta är det ändå så att när jag väl kommer ut och träffar andra så glömmer jag bort pressen och mår bara bra. Jag kommer också som pensionär ha behov av att någon drar ut mig på promenad och bort från realityserierna.

När jag börjar tvåan drar Annika med mig på handbollsträningar till gymnastiksalen i Kyrkslätt. Skulle knappast ha vågat gå ensam. Jag tror vi spelade i två år utan att vinna en enda match. Men det var ändår roligt. Jag kände mig trygg där bland mina lagkompisar. Så en dag vann vi mot Grani och vi förstod ingenting. Efter slutsignalen stod vi där och tittade lite förvånat på varandra före vi kom på att nu kunde vi också rusa runt och ropa ut vår glädje så som de andra lagen brukade göra. Vilken glädje sen!

Jag spelade handboll under hela lågstadiet, högstadiet och början av gymnasiet. Det påverkade mig massor. Har aldrig analyserat det närmare och tänker inte göra det här heller i någon längre utsträckning. Gemenskap är kanske det jag främst tänker på. Att vi kunde förstå varandra på spelplanen utan ord. Jag kommer alltid att sakna den gemenskapen.

Vart vill jag komma med det här svamlandet idag då? Jo: vi alla skulle behöva en Annika som nu och då under livets gång drar med oss - på promenad, på jumppan, på yogan, till stallet - då vi inte själva orkar eller vågar ta det där första steget.



Så vad är då mina slutsatser efter de fyra motivationsinläggen? Hur motiveras till fysisk aktivitet som leder till hållbar rörelseglädje? Här är i korthet det jag tidigare skrivit om:

1. Börja med att jobba på din självkänsla. Öva på att tro på dig själv. Sök fram minnen då du mått bra av motion. Lev in dig i den känslan. Ifall du inte har positiva minnen: föreställ vad som kunde intressera dig i de bästa av världar och sök stöd av peppande vänner eller t.ex. en personlig tränare.

2. Tala om för någon att du vill börja röra på dig mera eller börja en ny(gammal) hobby.

3. Fundera på din personlighet. Vad brukar få dig att komma igång gällande andra saker i livet? Använd yttre motivation i början om du tror du behöver det (lite hot och lite tvång). Piska eller morot? Lägg upp en plan och eventuellt mål ifall du vet att det brukar hjälpa dig att hållas motiverad

4. Börja lugnt och lyssna på din kropp. Ju mera du rör på dig ju mer skall du också vila (läs sova).

5. Se till att du får mycket pepp under processen. Får du inte så be om det av vänner (jo man kan) eller sök dig till en professionell (personlig tränare eller fysioterapeut). Omringa dig med människor som vill dig väl, men kommunicera också till dem vad du vill och att det här är viktigt för dig.

6. Ensamma promenader kan vara sköna, men kombinera gärna med motion i grupp. För att det är svårare att komma undan då och för att du mår så mycket bättre efteråt.

7. Undvik all ytlighet inom motionsvärlden om möjligt. Sök dig till välkomnande grupper med bra dragare. Typ: Se dig inte kritiskt i spegeln där ensam på en springmattan på det flashiga gymmet utan blunda och njut av känslan i kroppen efter avslappningstimmen.

8. Den långsiktiga målsättningen är alltid inre motivation - jag vill röra på mig för att det känns bra. Alla kan nå dit. Det handlar om att hitta för just dig rätt motionsform och takt.

9. Men också bra att komma ihåg att motivationen förändras hela tiden. Det finns inte en lösning som håller livet ut. Efter en tid - också då man hittat rörelseglädje- kan man behöva ny inputt (mera pepp, nya rutiner, nya mål, ny hobby osv). Men då du en gång har hittat den inre motivationen till fysisk aktivitet kommer det alltid att vara lite lättare att komma igång på nytt.

10. Och sist men inte minst: Du bestämmer själv över din egen kropp. Tänk vad bra och befriande!

tisdag, december 20, 2016

Varm och kall känsla i magen

Har ni det som jag? Mår ni också illa av att ni känner att ni nästan blivit immuna mot nyheterna om terrorattacker och krig? Vill bara stänga av flödet och istället bläddra vidare bland glada ting.

Stoppar huvudet i sanden en stund och tänker tillbaka på den fina stämningen under lördagens glöggfest samt på mat-knytkalas-festen jag hade på måndagens franska kurs. Fast under franskan kunde jag inte helt gömma mig från verkligheten. Vi börjar nämligen alltid med att berätta för varandra vad vi gjort under helgen. Jag kom då med glöggfesten och mannen från Aleppo berättade att han tillbringar hela helgen med att protestera på olika håll i Bryssel mot bomberna som faller över Syrien.

Den här hösten har varit tung. 

Min mantra för mig själv de senaste tiden har varit att också efter och under varje katastrof måste man stiga upp och gå och köpa mjölk från butiken. Och kanske ordna glöggfester. Inte blir världen i alla fall sämre av fest (by the way: känner mig otroligt otillräcklig största delen av tiden). Här några suddiga bilder från lördagens.











fredag, december 16, 2016

Brrrruuuum

Freeeedag! Körde just 80 km för att få en gluhwein-kokare till glöggfesten i morgon. Hade glömt att bekräfta beställningen och måste därför köra till huvudlagret i Hassel för att få grejerna. Vad gör man inte för att rädda festen? Mycket tydligen.

Fast det var skönt att köra i bil igen. Har kört mycket mindre det här året då jag inte mera behöver köra till Leuven titt som tätt. Susade förbi sjukhuset där jag praktisera på våren vilket kändes konstigt och overkligt.Tänk att jag bara för några månader sedan kört in där morgon kväll och hittat rätt i de oändliga korridorerna.

Saknar rutin då jag inte har det och längtar till frihet då jag är fast i en rutin. Så är det sen.

Den här spelades på radion då solen gick ned med ett fint ljusrött sken bakom vindmöllorna. Bra stund igen där i bilen.

onsdag, december 14, 2016

Motivation till rörelse: Minnen

Jag har glömt gympapåsen hemma slår det mig när jag kommer till skolgården och ser alla andras kassar. Får en isande klump i magen. Att sticka ut från mängden är det värsta jag kan tänka mig när jag är 7 år gammal. Kommer inte ihåg hur jag får framfört till läraren att jag inte har gympakläder med mig men kommer tydligt ihåg att då timmen börjar måste jag gympa i min t-skjorta och i mina småbyxor. Jag har ett par bruna fula småbyxor på mig. Tycker det hela är otroligt jobbigt. 

Försökte komma ihåg mina första gympaminnen från skolan. Det här är det första minnet som ploppar upp. Jag var blyg och försiktig som barn och det som från ett vuxenperspektiv verkade som en petites (huvudsaken att ha bekväma kläder, vad är det för skillnad om det är underkläder - de är ju bara barn) var för mig en mardröm. Men jag protesterade inte heller för det skulle jag aldrig ha vågat. Mina gympaminnen blev bättre med tiden. Speciellt efter att jag började spela handboll och klarade mig bra där i den bollsportsdominerade skolgympan.

Har tidigare skrivit om hur viktigt självkänslan är för motivationen till fysisk aktivitet. Skrev förra gången om inre och yttre motivation och hur den inre - rörelseglädjen - är den det lönar sig att sträva efter och försöka ignorera yttre krav så gott det går. Att locka fram positiva känslominnen av rörelse underlättar steget att komma igång igen ifall man inte rört på sig på länge. Har man inte positiva motionsminnen att locka fram behövs det ännu mera pepp på rätt nivå under hela kom-igång-processen.

Och för att inte låta negativa minnen ta kål på motivationen så kan det hjälpa att skriva ner det negativa minnet för att försöka se på minnet med distans. Efter det är det lättare att förstå sig själv bättre, sympatisera och sedan försöka blicka framåt. (Obs! Ifall man har traumatiska kroppsliga minnen skall man alltid vända sig till en psykolog. Läs t.ex. här eller här.).

Det finns mycket som jag tycker är jobbigt med att bli äldre. Allt ansvar och en kropp som inte lyder som förut. Ofta också mera krämpor. Men åtminstone en positiv skillnad finns det: jag är inte sju år längre och ingen kan tvinga mig till något jag inte vill gällande motion.

Minnet om småbyxinsidenten påminner mig idag om att jag nu som vuxen kan och vågar bestämma själv om min kropp och hur jag vill motionera. Mycket befriande!



måndag, december 12, 2016

En helg i Stockholm

Nu är det inte bara A:et som stärvar på tangentbordet utan fingrarna liksom klibbar fast på flera av bokstäverna då jag trycker ner tangenterna. Intressant. Jag har under helgen lyxat till det genom en snabbvisit till Stockholm och syskonen. Vera fyllde 40 år tidigare i höst och nu njöt vi alla av hennes Spa-present.

Blir mer bilder än text idag. Måndag och klibb-bokstäver ni vet.

Vackert sken över staden då solen gick ner men det blev grynigt på telefonen.

Vi trängdes en stund med Lina och barnvagn i gamla stan och kom ihåg hur vi någon i början på 90-talet köpt en väst (det var en period då jaga bara MÅSTE ha en väst på ribb-blusen) från en butik som fortfarande finns där. Det var väl ungefär
 så långt som vi vågade gå från Viking Line på den tiden.

Mina ljuvliga syskonbarn Etan och Selim

Nästan roligare att fotografera fotograferandet.


Banen blev hemma och vi drog iväg på spa. Så skönt att bara ligga i en varm utomhuspool och 
tala om allt mellan himmel och jord. Som om inte varmbadet skulle ha varit tillräckligt mysigt
 så började det snöa när vi låg där och njöt. 

Snö utanför Lina&Öz&Selims fönster. (saknar snö)

Vi såg också på några snuttar från Nobel-festen och nu har jag fastnat i Bob Dylan låten som Patti Smith sjöng under prisceremonin. Är långsam med att börja lyssna på nya låtar, men när jag väl bestämmer mig för att lyssna och ifall jag tycker om låten blir det ofta så att jag lyssnar non-stop tills jag tröttnar. Så nu lyssnar jag mest hela tiden på A hard rain´s a-gonna fall.

torsdag, december 08, 2016

Vattna sa pulvret

Tänkte gå igenom bilder från det gångna året för att fixa en julkalender. Men började som vanligt att istället kolla på äldre bilder.

Hittade den här ljuvliga serien på Rufus.








Idag fyller han 8 år!



Som tur har jag den här bloggen som håller mig ankrad - känns som jag annars skulle virvla bort i tidssnurret.

tisdag, december 06, 2016

Motivation till rörelse: Inre och yttre motivation

Kommer ni ihåg BBC dokumentären om Bushfolket i Kalahari som jagar antiloper med en tusenårig teknik där de springer och spårar djuret tills djuret kollapsar?

När jag skriver om motivation till fysisk aktivitet är jag inte på bushfolksnivån gällande aktiviteten. Funderade efter mitt förra inlägg om hur svårt det är att skriva om fysisk aktivitet och motion utan att det finns en risk för att låta som en hälsohetsare. Men bara för att förtydliga så betyder fysisk aktivitet i mina motivationstankar om att komma igång – ens pikulite. På en skala över att inte göra någonting alls till att träna inför ett maraton är jag precis där i början. Det är också här mitt intresse som fysioterapeut ligger. Jag är definitivt inte en teknik-nisse-kalkylerare på elitidrottsnivå (hatten av för dem) utan jag är mera intresserad av hur Börje med hjärtsvikt kunde komma igång med att röra på sig lite mera. Med detta sagt så tror jag också att oberoende var i motionsskalan man befinner sig så kan ändå 
motivationsutmaningarna inom oss alla vara rätt lika.


Linn Ljung länkande min förra text (jeeee!) och skrev om en viktig poäng gällande fysisk aktivitet och utbrändhet. Det har på senare år talats mycket om vikten av vila då man tränar. Vila är jätteviktigt! Speciellt då man har utmattningssymptom eller tränar flera gånger i veckan. För många är ändå den största utmaningen att komma igång med att motionera överhuvudtaget.

I motivationsteorier talas det ofta om yttre och inre motivation. Inre motivation kommer från människans eget intresse och engagemang. Vi har ett behov av att själva bestämma över vår aktivitet och känna att vi kan hantera tillvaron (jag kan-känslan i springbacken). Den inre motivationen ökas när egna initiativ får stöd och uppmuntras av andra. Yttre motivation skapas av förväntade belöningar eller att vi försöker leva upp till andras krav. Yttre motivation är ytligare och kortvarigare än inre motivation eftersom den yttre motivationen oftast försvinner då den yttre påverkningen försvinner.

Yttre och inre motivation går inte att skilja åt helt och hållet, de slingrar sig in i varande. Inre motivation – jag vill springa, inte jag måst - kräver positiva rörelseminnen till skillnad från yttre motivation. Att framkalla minnet av den varma känslan i springbacken som jag skrev om förra gången och bli motiverad att röra på sig igen går så klart inte ifall man inte har positiva minnen att framkalla. Det här glömmer de som tar motion och idrott som något självklart ibland bort. Det är en stor skillnad mellan att ha ett positivt känslominne om hur motion påverkar ens egen kropp än att veta – vara informerad - över motionens möjliga positiva inverkan på kroppen (vilket de flesta är medvetna om i dagens samhälle) och i värsta fall också ha negativa motionsminnen t.ex. från skoljumppan.

Vilken yttre motivationsfaktor påverkar då bäst om man har kommit så långt att man är informerad men inte har en inre motivation - ingen varm känsla - till fysisk aktivitet? Piska eller morot? Bakom våra handlingar finns olika typer av motiv och motiven till handlingarna påverkas av vår personlighet, vår historia och vår miljö. Kanske man inte behöver göra ett personlighetstest (fast det skulle ju vara intressant) för att komma fram till vad som bäst motiverar en själv att komma igång och fortsätta. Men det är viktigt att vara ärlig mot sig själv. Vilken motionsform kunde intressera i de bästa av världar? 

Då samhället eller miljön inte mera tvingar oss till att jaga sitter vi mera stilla vilket gör att det blir viktigare att hitta den inre motivationen till rörelse. Det är också hälsosammare att hitta ärlig rörelseglädje än att försöka leva upp till andras krav gällande fysisk aktivitet. Det är du själv som ska få må bra i din kropp och bestämma över den. Eget intresse och engagemang, inte yttre krav.

Om vi en gång till blickar bakåt i människohistorien (kröhöm, kröhöm prasslar i mina föreläsningspapper och rätar på monokeln) och läser var Lasse Berg skriver om dans i boken Gryning över Kalahari – hur människan blev människa.  Han berättar nämligen att redan för 200 000 år sedan var dansen viktig, ett sätt att leva. Visst var det yttre faktorer som också påverkade vikten av dansen, dansriterna förbättrande sammanhållningen vilket gjorde stammen starkare mot yttre faror, vilket gjorde dansen ännu viktigare. Men dans till rytmiska ljud måste ju från början ha varit ärlig rörelseglädje. Vid något skede var det någon som kom på att det här ju är roligt! Att svänga på kroppen till rytm - efter att magen är mätt - är ju livet, tänkte nog den fiffiga stenåldersinnovatören. Det är jag alldeles säker på. Den inre motivationen - rörelseglädjen - finns i allas vårt dna, det är bara och försöka gräva fram den.

Oj, vad det blev långt igen fast jag försökte förkorta. Vad roligt om du orkat hit! Nästa vecka fortsätter jag. Glad självständighetsdag!


Bilden hittade jag här och dit hade den pinterestat härifrån

fredag, december 02, 2016

Selfie och tumistid

Igår kväll promenerade Danni och jag igenom julmarknaden i St Catherine på väg till en överraskningsfödisfest.

Bilden är inte min utan tagen härifrån

Blev påmind
om hur länge sen det var sist vi gjorde något på tumis. Fick nästa springhallelujakänslan om att hitta mig själv igen, fast nu handlade det om att hitta oss igen. Så skönt att bara promenera igenom julmysstämningen tillsammans i lugn och ro och tala.

Att ta vara på de små stunderna är kanske nyckeln till lyckan?

Ju längre jag är hemmamamma ju mer börjar min blogg likna en självhjälpsbok. Hjäääälp.

Tog också en selfie till instagram igår med mina nya hörlurar och har nu uppdaterat min bloggbild med bilden. Det händer, det händer.

Nya lurar, gammalt smycke

Ha en fin fredaaaaaag allihopa!

torsdag, december 01, 2016

Drömmen om duntäcksidet

Här har det varit kallt. Kallaste för den här årstiden på åtminstone 15 år ryktas det på stan. Nu skulle jag kunna gå i ide. Fast jag vill inte lägga mig och sova i något mörkt skrymsle utan jag vill bädda in mig i fluffiga duntänken med typ en kashmir-onepiece i en soffaslashsäng och kolla på serier och filmer.

Hur glad blev jag inte då idag när jag märkte att Ninette Bahne har listat och recenserat smöriga julfilmer på Netflix! Överlag känns det roligt med alla julkalendrar som öppnats på bloggar. Mellan smörfilmerna och bloggläsandet kunde jag dricka mango lassi och shejka loss en stund till t.ex. Black Motion. Lite crazy-dans där i vintermörkret (rörelse, rörelse - måst ju försöka leva som jag lär, fniss).



Har alltid ny(are) musik att erbjuda då jag träffat Lina&Öz - jämnar lite ut den strida strömmen av "lugna favoriter" på bloggen.