tisdag, november 29, 2016

Motivation till rörelse: Självkänsla och pepp

När jag började springa igen efter graviditeten med Elsa hände något i mig en gång mitt i springbacken. Runt omkring mig brusade staden vidare men inom mig välde en stark varm känsla fram. Jag hade under åren innan inte orkat göra någonting fysiskt och inte rört på mig mer än nödvändigt. För att komma bort från de värsta barnkaoset hemma började jag promenera, sedan lunka korta sträckor. Efter månader av lunkande orkade jag plötsligt springa runt Tölöviken vilket tycktes som en omöjlighet bara någon månad tidigare. Det är frågan om någon kilometer men för mig just då handlade springrundan om så mycket mera. Det kändes som jag på något sett hittat tillbaka till mig själv igen. Ett jag som litade på mig själv. Jag kan ju! jublade jag inom mig.  Kommer ihåg att tårarna välde fram medan jag sprang den sista biten - säkert påverkad av både endorfiner och sömnlösa nätter, men i varje fall. Förstår nu att det handlade om att min självkänsla förstärktes. Den stunden motiverade mig att fortsätta springa. Sen har min motivation och orsakerna till min motivation ändras flera gånger efter det, men länge levde jag på ruset över att jag kan.

Att må bra handlar också om att röra på sig. Hur mycket och på vilket sätt är individuellt, men en kropp i rörelse påverkar positivt på den fysiska och psykiska hälsan. Att motiveras till att röra på sig handlar om förändringen från att inte orka göra något alls till att bestämma sig för att göra något för sin egen hälsa. Därför kopplas ofta beteendepsykologi och beteendeförändringsmodeller in då man funderar på hur man kan påverka sin eller någon annans motivation till fysisk aktivitet. Beteendeförändringsmodeller förklaras ofta som uppåtgående spiraler, cykler eller trappor.

Modellerna försöker förklara i teorin vad en person i ett specifikt skede i beteendeförändringsprocessen kunde behöva för input för att bli motiverad att komma igång eller fortsätta motionera. Det är med andra ord viktigt att tajma rätt då man försöker påverka någons motivation till fysisk aktivitet. Att förstå var i förändringsprocessen en person befinner sig just nu och utgående från situationen ge rätt stöd. En gemensam nämnaren i modellerna är att motivationen till förändring i beteende alltid handlar om att utveckla självkänslan.

Självkänsla handlar om att tro på sig själv. Insikten om att man själv kan påverka sitt fysiska välmående. I de första nivåerna i beteendeförändringsprocessen - då en person inte överhuvudtaget är intresserad av göra något åt sin hälsa - handlar inputten oftast om att på ett eller annat sätt informera och medvetliggöra. I den här informationen tycker jag att det är viktigt att undvika allmänna plattityder gällande motion och istället individualisera informationen. Varför skulle de här rörelserna vara bra just för dig/mig? Respektera individens val och inte trycka på för mycket och aldrig med upphöjt finger. Om personen är mottaglig kan man sedan försiktigt bygga på med mer rådgivning, testande av olika rörelseformer, målsättningar och mycket peppande samt motiverande samtal där emellan. 

Hjälper då beteende- och motivationsmodellerna i praktiken? Påverkar de motivationen till att röra på sig? Vilket ju var utmaningen där på hälsostationen i Helsingfors. Enligt forskning som granskats av SBU i Sverige menar man att kvalitativ rådgivning och teoribaserade beteendeinterventioner leder till ökad fysiska aktivitetsnivå. Fast utmaningen med allt färre individuella träffar i kommunalvården rår inte teorierna på - men lite mera grundläggande psykologi under träffarna kunde kanske behövas. 

Jag önskar att vi alla oberoende om vi har krämpor eller ej hade möjlighet till att få regelbundet gå till en professionell vårdare (fysioterapeut, osteopat, naprapat, kiropraktiker, sjukskötare, läkare - you name it - bara det är en bra, empatisk och insatt pepptyp). Med jämna mellanrum skulle man få besöka vårdaren och tillsammans gå igenom sitt fysiska välmående - sin kropp, sin fysiska hälsa just idag - kanske få lite massage, stretcha, göra avslappningsövningar eller akupunktur samtidigt, mmmmm - med en person som lyssnar och förstår och peppar. Meeen, i väntan på dessa tider tror jag starkt på att ett bra alternativ är att söka sig till peppande vänner och empatiska jumppagrupper för att komma igång.

Nästa vecka fortsätter jag med mina motivationsfunderingar (svårt att hålla mig kort och ändå få ens med liiiite av allt de jag funderat på gällande motivation till rörelse).

Livet med barn - en ständig empatisk jumppatimme

måndag, november 28, 2016

Kärlek och melankoli

Här har vi firat födelsedagar och första advent med mysgänget från Stockholm. Nu borde jag sitta på min franska kurs, men läraren meddelade  att hon är sjuk just då jag klivit in i metron där halv åtta-tiden i morse. Grrr! Men får istället mera tid med de här finisarna:


Lyssnade i morse på väg till metron på den här Vintersaga-covern av Amanda Bergman. Låten är i kontrast med all kärlek som välde in under helgen, men så är jag också en riktig finne - ingen kärlek utan melankoli. (Lite gratis reklam till volvo då den här morgonen, men låt gå, sången är så fin).

fredag, november 25, 2016

Väntan

Här lever vi i väntans tider. Dels väntar vi på Saint-Nicolas som infaller den sjätte decemeber  - den nya traditionen i familjen. Orsaken till att högtiden blivit så populär bland vissa av oss är att det är då julklapparna delas ut i Belgien. På själva julen får man kanske något lite, men barnens klappar delas främst ut under Saint-Nicolas. Förra året berättade Rufus och Elsa om den här spännande nya festen för Yle (scrolla ner till Belgien).

Och dels väntar vi på att Selim, Lina och Öz ska komma och hälsa på oss imorgon. Spännande, spännande!

Idag kom julpynten och Ikeagranen fram. Uuuujeeee

tisdag, november 22, 2016

Motivation till rörelse

Under min första dag då jag fick bekanta mig med fysioterapiarbetet i praktiken frågade jag min erfarna handledare på Tölö Hälsostation i Helsingfors om vad som är det mest utmanande med jobbet. Jag tänkte att den här gången - med mitt nya yrke - skall jag vara pang på rödbetan genast från början. Inte komma på "grejen" 10 år efter starten. Hen svarade att det absolut mest utmanande var:


att försöka motivera människor att göra rekommenderade rörelser också mellan mottagningarna


Eftersom mottagningarna
med klienter inte av ekonomiska skäl kan ordnas så ofta på kommunala vårdenheter så insåg hen att många skulle kunna bli så mycket bättre om de bara kunde motiveras till att göra övningarna också mellan mottagningstiderna. Och med att bli bättre menas här då att personerna kunde ha mindre smärta och kunde vara mera självständiga i sin vardag.

Att inte vara motiverad att röra på mig känner jag så bra till. Även om jag vet att övningarna är bra för mig så betyder det inte att min motivation att göra dem är hög. Den höjs kanske ifall jag har smärta, eftersom det är ett tillstånd jag vill komma bort från, men när smärtan är över så är det lätt hänt att min motivation till att göra rörelser också är över.

Jag fastnade för det här med motivation till rörelse under hela min studietid och har ofta i olika sammanhang och på praktikerna kommit tillbaka till mina motivationsfunderingar. Slutarbetet som jag skrev tillsammans med Linda handlade också om hur motivera äldre personer att röra på sig mera där i sina egna hem på landsbygden.

Jag tror att man kan påverka sin och andras motivation till rörelse och motion. Jag tror inte det finns ett snabbfix som fungerar för alla och alltid - men det behöver inte heller vara så svårt. Jag tror det till mycket handlar om att förstå sin egen personlighet, vara ärlig mot sig själv och kombinera de inre och yttre motivationsfaktorerna i en för just dig i just den här stunden lämplig balans och sedan med jämna mellanrum förnya dina motivationsfaktorer.

Tänkte fram till jul skriva varje vecka något lite om motivation till rörelse. Som en julkalender, men bara lite färre luckor. 



Försökte hitta en bra motivations-bild, men jag blev bara störd av de överdrivna "you can do it"- bilderna där nån hänger ut från en klippvägg ler, vinkar och håller sig fast med en hand. Jag tror mera på att se inåt och hitta sig själv - sina true colours (okeeej, lite klyschigt, men i varje fall) - för att bli mer motiverad att röra på sig. 

lördag, november 19, 2016

Hemliga meddelanden

Jag har varit sjuk och börjar nu se ljuset igen efter några dagar under täcket. Troligen var det en helt vanlig influensa, men flunsorna i mig blir inte bättre med åren. Verkligen inte! Hela kroppen värkte och jag kunde inte urskilja ifall de var värk från inälvorna eller muskler och trodde jag var minst döende.

Så ingenting spännande här. Förutom då att jag skrivit dessa rader utan ett fungerande A på tangentbordet. Gud vad svårt och långsamt att copyopasta istället. Vad många a det finns i det svenska språket - aaaaaaaa!

I början på veckan före sjukdom och elände tog över hjälpte jag till med Dannis direktsändning. Nu kan jag tekniken. Snart tar jag över hela Yle, kommer kanske med små direktsända meddelanden när ni minst anar det. Kanske såndänä supersnabba klipp som man inte ens kommer ihåg att man sett men som ändå registreras någonstans i medvetandet. Var snäll kunde jag kanske ropa alltid nu och då härifrån Bryssel. Eller kanske det är lite lame. Får fundera vidare nu när jag har tiiiiiid.



Ha en fin gala alla ni som är påväg på den!

fredag, november 11, 2016

Freeeedag

Hoppas ni har en fin fredag. Sku ju skriva tidigare, men nu blev det för sent. Så lyssnar istället på den här. Puss och kram!

torsdag, november 10, 2016

Bubbelspräckaren

Jag har en bubbelspräckare i mitt socialmedieflöde. Uppskattar hen efter att först ha äcklats av ironiska postningar över gråtande demokrater. Hen provocerande vidare med att fråga ifall det fanns videoklipp med exploderade liberalhuvuden efter att resultatet i USA:s presidentval klarnat. På den nivån alltså. Men låt mig ändå förklara uppskattningskänslan.

Träffade denna proamerikanska kanadensare under utbytesåret när jag var lite på 20 år gammal. Vi umgicks i samma gäng och kommer ihåg att vi hade roligt när vi festande och talade politik. Hen var ivrig på att tala politik och tyckte Bush var bra och USA:s invadering av Irak rätt. Hen var den enda med den här åsikten i gänget så debatterna blev bättre då hen var med. Det blev ändå aldrig aggressivt eller fult där ansikte mot ansikte i ungdomens ivriga samtal.

Nu har det gått över 15 år sedan och tonen blivit mörk och avståndet långt. Tänkte därför igår kväll extra länge på den här personen. Vad kommer jag ihåg om hen? Ett minne smög sig starkare fram än andra.

Det är fest och vi sitter på fönsterbrädet och röker ut från fönstret. Samma dag har det ordnats en massdemostration i Liege och den gata som vi nu sitter och stirrar ner på var under dagen full med människor som demonstrerade mot USA:s invadering av Irak. Jag håller fast vid att USA inte hade rätta att invadera Irak och att trycket till förändring borde komma från den egna regionen, från grannländer, inte från väst. Bushanhängaren tycker jag är naiv. 

Samtalet vid fönsterbrädet övergår till annat, om barndom och hemlandet. Hen berättar om oljeborrandet som alltid var närvarade vid uppväxten, om redneck-stämpeln och slitsamt, hårt jobb. Hen gläntar för första gången något mera privat, något mer äkta än den polerade politik-jargongen som alltid annars dominerar. Ser för en stund något sårbart, ser utanförskapet och utsatthet men också föraktet mot etablissemanget, mot högutbildning, mot universitetsvärlden som hen nu fått ett titthål i genom sin egen utbildning. Håller inte alls med föraktet, men uppskattar barndomsminnena. För det gör att jag förstår hen lite bättre.  

Den hemskaste känslan är att bara känna hat. Det här minnet gjorde att jag kunde personifiera den vita arga mannen och kvinnan som nu röstat på Trump. Och om jag persionifierar så är det på något sätt möjligt att fundera på sätt att hjälpa, att få med dessa människor (inte alla, men kanske någon) i utvecklingen mot en rättvisare, grönare och mera jämställd värld. Istället för att lämna dem efter. Istället för att bara förakta och hata dem. Det är något så tomt och kallt med hatet. Skrev om bubblor för en tid sedan och håller fast vid att ingenting blir bättre av att vi isolerar oss.

Hittade fotoalbumet från utbytesåret och hittade bilden på USA-demonstrationen. Det här är då år 2003

Så roligt och nostalgiskt att se på gamla bilder. Här är det tydligen maskerad. Ingen på bilden är Bushanhängaren.

tisdag, november 08, 2016

Irlands västkust

Nämen hallååå! Har det gått så här lång tid sedan jag bloggade senast? Men nu har det sidu HÄNT saker och då hinner jag inte blogga. Är inte bra på multitaskin, blir lätt stressad då.

Nå vad har hänt då? sitter du säkert och funderar med ett nyfiket pirr i bena där vid datorn. Bara lugn, här kommer den spännande uppdateringen: Vi har haft höstlov hela förra veckan. I början av lovet hade vi gäster och mot slutet åkte vi på en minisemester till Irland. Ingen av oss hade varit där förut. Och vilket land sen, vilka vyer! Tur med vädret hade vi också. Här kommer en bildbomb från Irland min födelsedag till ära (37 år av letande just idag - med kort e - på skärigubbens vis):

Vi kom fram till Galway sent på torsdag kväll och nästa dag åkte vi genast iväg. Första stoppen första dagen då vi åkte en bit längs med Wild Atlantic Way mot Cliffs of Moher. Vackra vyer längs med vägen.

Cliffs of Moher

Jag fick en höjdskräcksattack och höll i barnen krampaktigt. Barnen tyckte bara
jag var roligt fast jag på riktigt blev rädd. 
Vi bodde på ett B&B i Galway. Flyget till Irland var billigt men övernattningen
dyrare än vad vi räknat med och standarden så där halvbra.

Här åt vi en kväll, McDonagh's heter stället och var riktigt bra. Barnen trodde vi skulle
till Mäkken och blev jätteglada, besvikelsen var inte så stor ändå när det 
gick upp för dem att det inte var hamburgare som gällde just den här gången.
Nästa dag åkte vi till Connemara National Park. På vägen såg vi Kylemore Abbey.
Runt omkring fanns det ingenting annat än berg och ängar/hed. 



Rufus vandrar i Connemara

 Connemara
Ännu Connemara. Vi var alla överväldigade över hur fint det var (och hur tur vi hade med vädret)

Galeway

Cheers!

Jag körde hela tiden eftersom Danni glömt körkortet hemma. Efter 700 km körande kändes vänstertrafiken inte så
konstig mera.

Avslutar med den här bilden som Danni tog på väg hem från Connemara. Han höll på
att bli under en bil då han sku korsa vägen o kollade åt fel håll. Vad offrar man inte för en
vacker bild.